Första maj 2020 blev annorlunda. I stället för att samlas på gator och torg med politiska budskap i form av tal och musik, så anordnades digitala manifestationer i stället, med tal och med musik, men med betydligt färre åskådare och deltagare än i vanliga fall och med ett gemensamt budskap om att ta hand om varandra. Anledningen är naturligtvis coronapandemin som lamslår världens länder. Coronaviruset har på några månader transporterats av oss människor, med flyg och andra transportslag, från en djurmarknad i Wuhan till världens alla hörn. I dagsläget är det bara Antarktis som är virusfritt.

Pandemin sveper över världen och vår del av Europa. Alltför många har redan drabbats av coronaepidemin: har själva blivit sjuka, har förlorat anhöriga, har blivit varslade eller permitterade, har känt av isolering och rädsla för framtiden.

Välfärden (skola, omsorg och vård)  är satt under stark press. Inte bara pga coronaepidemin utan också som ett resultat av mångåriga besparingar och bantningar, ”effektiviseringar”, av verksamheterna. Stora skattesummor har förts över från det allmänna till det privata. Ojämlikheten har tillåtits att öka. 184 miljardärer äger tillsammans lika mycket som halva Sveriges BNP. Om vi ska klara att finansiera det växande välfärdsunderskottet så behövs mer resurser.

Sveriges stora skattesänkningar för de rika (fastighetsskatt, bolagsskatt, arvskatt, värnskatt mm) är inte ett resultat av någon diffus globalisering, utan resultatet av en inhemsk privatiseringsvåg, som drar isär samhället, och som har administrerats av de senaste decenniernas regeringar, borgerliga som socialdemokratiska.

 

Sverige behöver en välfärd som också kan klara kriser. De som nu står i frontlinjen är alla de som arbetar inom välfärd, på sjukhus, inom äldreomsorg, alla de som alltför ofta varit och är undervärderade, underbetalda. Alla de som ser till att transporter och infrastruktur hålls igång (sophantering, matdistribution, varuflöden mm). Alla de som i dagsläget får applåder, men som också behöver bättre lön, fler kollegor och rimliga hållbara arbetsförhållanden.

 

Och vi behöver alla ett bättre klimat för vår överlevnad!

 

Man räknar med att coronakrisen kommer att minska de samlade koldioxidutsläppen med 7-8 % i år 2020. Men jorden behöver enligt klimatforskarna 7 % minskning av utsläppen globalt varje år. Om vi ska ha en chans att nå FN:s mål på högst 1,5 graders uppvärmning.  Dvs det vi nu erfar pga  coronaspridningen är bara en början. En återgång till ”business as usual ” är inte tänkbar.  Med nuvarande coronakris, så öppnas ett medvetandefönster om vad som måste göras och att det kan göras. Det är hög tid att sluta med förträngningstänkandet. Vad är alternativet??

Tipping point. Vi är där nu. Angela Merkel kopplar coronakrisen med klimatkrisen. Macron ställer krav på flygverksamheten att den måste bli hållbar. I Sverige ställer staten upp med skattepengar för att rädda bl.a. SAS, utan motsvarande krav.  Den ekonomiska rekonstruktion som ska följa på coronakrisen måste ha sin utgångspunkt i hur vi tar oss an klimatkatastrofen. En återgång till samma vettlösa rese-och konsumtionshysteri som vi, dvs den  rikare delen av mänskligheten,  ägnat oss åt i jakten på upplevelse och standard, leder fel. Hur handskas vi med en, ur utsläppssynpunkt, coronakris om året de närmaste 10 åren? Och sedan ännu mer!

När ska insikten bli tydlig för oss, att det inte finns annan väg än ökad solidaritet, starkare välfärd, slut på rovdrift och en fossilfri framtid?

Hur agerar vi lokalt där vi bor, hur ställer vi om och hur snabbt kan vi bygga alternativen är de frågor vi måste ställa oss. Miljarder tas fram för att rädda verksamheter som i längden inte är hållbara då miljarder i stället borde tas fram för att bygga välfärden, göra den stark och rättvis och både röd och grön. En framtid som börjar nu och då vi bygger hållbara verksamheter, infrastruktur som frigör oss från fossilberoende.

Uppdaterades: 05 maj 2020