God Jul och Gott Nytt År, alla människor!

Året går mot sitt slut och det har som alla är medvetna om varit ganska turbulent både vad gäller skolverksamheten och socialtjänsten i Kramfors kommun.

Vad är då problemen och vad kan vi göra åt dem?

Thomas Lundberg, ordförande Vänsterpartiet i Kramfors samt vice ordförande i Bildningsnämnden om skolan:

”Fackliga företrädare och rektorer skrev i november ett öppet brev till bildningsnämndens politiker och påtalade att arbetsmiljön var ansträngd med långa arbetsdagar och många problem i verksamheten. Problemen har framförts till förvaltningen, där man fått förståelse men i praktiken hade inget hänt. Rektorer på alla nivåer upplever att ex administration tar alltför mycket tid, vilket lett fram till långa arbetsdagar och utmattning. Man upplever att ekonomin har stått för mycket i fokus, och att det finns ett ifrågasättande från förvaltningen sida. Osthyvelverksamhet och ekonomi i balans ökar risken för att man inte kan nå de pedagogiska målen, och att kvalité måste få kosta. Dessutom har man komplexa elevärenden, arbetsmiljöfrågor mm, en mängd frågor som tar tid och där resurserna saknas. De fackliga företrädarna efterlyste i sin skrivelse övergripande samtal med politiker, men också med de ledande tjänstepersonerna i förvaltningen.

Brevet följdes av artiklar lokaltidningen, och senare också av diskussioner och reaktioner från gymnasiet. Reaktionerna från gymnasiet utlöstes också av en budgetdiskussion, där det besparingsunderlag som förvaltningen tagit fram, ifrågasattes, och resulterade i brev där förtroendet för verksamhetschefen ansågs förbrukat. Även detta brev har följts av tidningsreportage, där den budget på ca 90 miljoner och besparingsnivå för 2022 på ca 2,7 miljoner som presenterats för gymnasieverksamheten ifrågasatts. Grundskola och förskola hade redan under 2021 dragit ner sina kostnader och har därför inte fått något ytterligare besparingsdirektiv.

I grunden är bildningsverksamheten, och även verksamheten inom välfärdsförvaltningen underfinansierade, besparingar kan inte göras utan att det får synliga följder och nu har verksamheterna blivit så pressade att skolor och lärare och rektorer protesterar. Coronapandemin, skolbränder och skolförändringar har dessutom ytterligare ökat utmaningarna i skolorna.

Det har under december ägt rum många möten mellan förvaltning, rektorer, fackliga företrädare, kommunledning och politiken. Förändringar måste komma till stånd. Vänsterpartiet har betonat att politiken måste få bättre information och närhet till själva verksamheterna. En handlingsplan kommer nu att tas fram och en arbetsdag med förvaltning, politik och skolföreträdare ska organiseras i januari. V har också föreslagit att Bildningsnämndens politiska beredningar ska förläggas ute i skolorna för att öka information och utbyte mellan skolor och politik.

Förslaget till handlingsplanen ska behandla skolledarnas arbetsmiljö, förvaltningens
ekonomiprocesser, den interna kommunikationen, samverkan med facket, och särskild fokus riktas på verksamheterna inom grundskolan där de stora utmaningarna finns. Tyvärr får vi konstatera att rektor Peyman Vahedi valt att söka tjänstledigt fram till augusti 2022 för att pröva annat arbete. Hans deltagande i processen, som han också delvis initierat, hade varit önskvärd.

Avgörande är att det arbete som nu drar igång, leder fram till större transparens, bättre kommunikation, bättre arbetsmiljö och ett återupprättat förtroende mellan verksamhet och verksamhetsledning. Avgörande är också att politiken ser över resurserna i skolorna, så att man kan hantera alla de komplexa frågeställningar som lärare och rektorer jobbar med. Här efterfrågar vi också en helt annan statlig politik, med större transfereringar av skattemedel till kommunerna.

Vi får dessutom också höra talas om förekomsten av allvarliga mobbningstendenser, rasistiska tillmälen, nedsättande språk och attityder i skolvardagen. Detta måste kraftigt och tydligt motarbetas. Vi måste gemensamt, förvaltning, politik, verksamhet och elever och deras föräldrar, arbeta för att värdegrunden i skolan stärks, att tryggheten betonas och att alla barn varje dag upplever att skolan är till för dem.”

Vad gäller situationen inom socialtjänsten beskriver Göran Fahlén, ledamot i Välfärdsnämnden, läget så här:

”Du som har följt med i Tidningen Ångermanland har förstått att arbetsmiljön vid Välfärdsförvaltningen har varit dålig.  SSR – fackets styrelse har avgått eftersom de upplevde att dialogen med arbetsgivaren inte fungerade. Nio socialsekreterare, främst på en enhet har sagt upp sig under året. Tillsammans med generella svårigheter att locka kvalificerade socialsekreterare har det lett till många tomma stolar och man har varit tvungna att ta in dyra konsulter. Verksamheten har blivit lidande och utredningstiderna för ärenden med barn och unga har blivit oacceptabelt långa.

Anette Agrell som är vice ordförande och jag som ledamot i Välfärdsnämnden började reagera på signaler vi fick och krävde en redovisning vid oktobersammanträdet av vad man gör för att förbättra situationen. I november träffade vi den avgångna styrelsen för SSR och fick en detaljerad beskrivning av situationen. Bilden var värre än vi hade föreställt oss. Där ingick bland annat tysthetskultur och repressalier för de som kritiserade. Det var naturligtvis deras bild, men vi fick tillräckligt konkreta uppgifter för att agera.

Vi föreslog och fick igenom ett uppdrag till förvaltningschefen att bland annat:

– I samverkan med facket göra en handlingsplan för förbättrad  arbetsmiljö och personalförsörjning.

Sen kom en skarp artikel in i TÅ och både den blå och röda ledaren var kritiska. Tisdag den 21/12 mötte vi S och kom överens om följande:

– Förvaltningen tar kontakt med ombudsman för SSR med syfte att etablera samverkan med facket inom förvaltningen

– Ordförande Gudrun Sjödin formulerar tillsammans med KS ordförande Malin Svanholm en insändare att man tar situationen på allvar, man vill göra en nystart. Den ska hållas i en ödmjuk ton.

–  Ett handlingsprogram för bland annat bättre arbetsmiljö tas fram i samverkan med facken.”

Vi blickar nu framåt och hoppas på att kriserna kan vändas och att 2022 blir ett år då Kramfors åter framstår som en bra välfärdskommun. Med detta vill vi tillönska er en God Jul och ett Gott Nytt År!

Det bedyras från de så kallade januaripartierna att införande av marknadshyror i nyproduktion inte ska betraktas som införande av marknadshyror. Argumentet lyder att det bara är en liten del av det totala beståndet som kommer att prissättas på det här sättet, och eftersom det är en så liten del, så är det ju närmast en obefintlig del som kommer att beröras av fri prissättning. Så liten del att det nästan inte märks.

Resonemanget är påfallande likt det sannolikhetstänk som Tage Danielsson på sin tid utvecklade kring kärnkraftshaveriet i Harrisburg. Det vill säga – det var så osannolikt att ett haveri skulle hända att det nog inte hade hänt.

Men marknadshyror är det, oavsett hur man vänder och vrider på det. Det är också en manöver och ett första steg som i längden kopplar bort hyresgästföreningen från direkta förhandlingar med fastighetsägarna. Kort sagt – en murbräcka med syfte att försvaga hyresgästerna och göra bostadsmarknaden än mer marknadsanpassad. Hyrorna drivs upp, och inte bara i attraktiva områden.

Taktiken är inte helt olik det vi sett i de så kallade LAS-förhandlingarna. C och L kan med januariavtalet i ryggen aktivt försvaga LO-kollektivets inflytande på arbetsmarknaden, bland annat genom att införa fler undantag i arbetsrätten. Genom att splittra LO och upprätta avtal med några av facken (Handels och Metall, PTK) har man slagit in en kil i den samlade fackliga rörelsen. Därigenom försvagas arbetstagarnas front mot arbetsköparna.

Det är högst bekymmersamt att en socialdemokratiskt ledd regering än en gång bidrar till vandringen högerut. Man har sänkt skatter för höginkomsttagare, man bidrar till utförsäljning av välfärd i form av friskolor och genom privatisering av äldrevård och primärvård. Man har under lång tid aktivt bidragit till utförsäljning och privatisering apoteksväsende, tågtrafik och infrastruktur som elnät och elproduktionssystem. Allt det här har gjort den svenska välfärden och samhällsbygget till en lukrativ marknad för spekulationskapitalet.

Som sagt, nu ska hyrorna släppas fria på bostadsmarknaden. Det som borde vara en mänsklig rättighet (rätten till en hyfsad bostad, till rimlig kostnad), blir föremål för ett hyreshöjningsrace där så är möjligt.

Problemet inte är störst i vår kommun, då konkurrensen om hyresrätter inte är så stor. Men förvandlingen av bostadsmarknaden, med minskat inflytande för hyresgäströrelsen, kommer i längden att beröra oss alla i vårt land.

Det är därför vi säger nej till förslaget om införande av marknadshyror i nyproduktion! Därför har regeringen inte längre Vänsterpartiets förtroende.

Thomas Lundberg, Ordförande
Vänsterpartiet Kramfors

Ådalen 1931. Efter börskraschen 1929 krävde arbetsgivarna lönesänkningar på många håll i landet. Företagaren Versteegs pappersbruk i Söderhamn ville sänka lönerna med 4 öre. Arbetarna gick ut i strejk och på Sandvikens och Utansjös pappersbruk utbröt sympatistrejk med kamraterna i Söderhamn. Den 13 maj 1931 kom strejkbrytare till Ådalen för att lasta massa på ångaren Milos vid Sandviken. De sympatistrejkande arbetarna samlades till ett demonstrationståg och strejkbrytarna jagades bort. En militärtrupp kallades in för att upprätthålla lag och ordning. Ådalsborna var mycket förbittrade.

Den 14 maj samlades man i Frånö folkets hus och krävde att strejkbrytarna skulle lämna Ådalen. Ett demonstrationståg med tusentals personer begav sig ner mot Lunde hamn, där strejkbrytarna hade fått logi. Väl framme i Lunde hindrades man att gå ner till hamnen, tumult utbröt och kapten Mesterton beordrade eld. Fem demonstranter dödades. Den unge trumpetaren Tore Andersson som gick i tåget blåste signalen: Eld upphör! Med detta undveks ett ännu större blodbad.

Den 14 maj uppmärksammar vi 90 årsminnet av Ådalen 31. 1931 organiserade sig arbetarna, och tog strid för sina rättigheter. Man protesterade mot svartfötter och lönesänkningar. Den ekonomiska kraschen utlöste social oro och ur detta växte arbetarrörelsen sig starkare, men parallellt också fascism och högerrörelser senare under 30-talet. Den så kallade svenska modellen, Saltsjöbadsavtalet medförde att konflikterna mellan arbetsköpare och arbetare neutraliserades och kunde kontrolleras. 90 år senare, 2021, är strejkrätten åter under attack, och liberala tankegångar hotar åter arbetarkollektivet. LAS utreds och LO har splittrats, inte minst som ett resultat av kohandeln i januariavtalet mellan S, C, Lib och MP. Arbetarklassen är också splittrad och brunhögern växer sig starkare genom sverigedemokraternas expansion. Flyktingar pekas ut som problematiska, migrationsöverenskommelse undergräver all solidaritet med förföljda människor som söker fristad. Klassanalysen har glömts bort, och främlingsfientlighet, xenofobi, är rättesnöret. De politiska partierna går högerut, och socialdemokraterna proklamerar stolt att man håller på att införa en av Europas strängaste migrationslagstiftningar. Kvar står Vänsterpartiet.

2021 kämpar vi för alla människors rätt till en human behandling, för asylrätten, för strejkrätten och för en ökad jämlikhet i samhället. Vi glömmer inte Ådalen 1931 och de som föll offer för militärens kulor!

För att hedra minnet av Ådalshändelserna anordnas den 14 maj ett antal evenemang:

* ABF Västernorrland anordnar ett digitalt program på sin facebook-sida, med start kl. 10.00. Evenemanget kan du följa här: https://fb.me/e/2lOr5WLUa

* En minnesstund vid Ådalsoffrens gravsten kommer att arrangeras och sänds sedan digitalt på Vänsterpartiet Kramfors respektive Socialdemokraternas facebook-sidor. Mer information kommer.

* Nätverket Ådalsmarschen kommer att anordna möjlighet att ensam eller i små grupper vandra sträckan Frånö-Lunde. De kommer att finnas på plats vid Frånö folkets hus mellan kl. 10.00 och 18.00, där de tillhandahåller kartor, producerade av Kramfors kommun. Läs mer om evenemanget på deras facebook-sida: https://www.facebook.com/adalsmarschen/

Vi hoppas att du kan delta vid något av evenemangen.

Högerkrafterna är på frammarsch. Det är obegripligt egentligen. Merparten av den svenska befolkningen är ju för nån sorts solidariskt samhälle, motståndare till att exempelvis apoteken säljs ut, motståndare till stafettläkare och privatisering av sjukvården, motståndare till att skolor och elever behandlas som kunder, att skolverksamhet jämställs med affärsverksamhet, är motståndare till att löneklyftorna ska öka. Ändå är det liberal politik som låter marknadskrafterna ta över skola, vård och sjukvård, omsorg, som säljer ut våra apotek, som undergräver public service, som säljer ut och privatiserar gemensam infrastruktur.

Hur kan det bli så? Att mer än häften av befolkningen röstar på partier som uppenbarligen inte står för de värderingar som befolkningen i grunden själva har? Och att många av de röstande tror att de partier som de röstar för driver de frågor som de prioriterar. Det främsta exemplet på att det är tvärtom är ju sverigedemokraterna som i praktiken röstar för ökande klyftor, stängda gränser, antifacklig politik, främlingsfientlighet, faktaresistens mm. 20 % av befolkningen (30 procent av männen) röstar på dem. Hur är det möjligt?

KD deltar alltmer i tävlandet, då det gäller att uppfinna den mest hårdföra kriminal- och invandrarpolitiken. Hur kan ett parti på kristen grund hävda att familjesplittring, utvisande av barnfamiljer, avsaknad av permanenta uppehållstillstånd och en hårdför kriminalpolitik är human, och vilar på en kristen grund?

Centerpartiet verkar för de små företagarna, säger de och som ett resultat av januariförhandlingarna har de tvingat regeringen till att försämra LAS (antifacklig politik) och förstöra arbetsförmedlingen (toknedläggning av verksamheten) samt införa skatterabatt för företagare om de anställer ungdomar. Tidigare försök med samma verksamhet kostade det 1,5 miljon att få fram 1 jobb för ungdomar. Rena rövarkulan alltså. Liberalerna driver sina frågor i samma anda och bekänner sig nu också till ytterhögern, och miljöpartiet får en miljöskärv för att hålla tyst.

Det mest märkliga är att det stora partiet driver alla dessa borgerliga nedrustningsfrågor, och argumentet för detta är att det är bättre att socialdemokraterna driver borgerliga frågor, än att högern och borgarna gör det! Det är bättre att bli förskjuten av en vän, än av en fiende, tycks vara det bärande argumentet.

93-punktsprogrammet tuffar vidare och S tuggar i sig allt det som de, Löfven m fl, sagt sig tidigare vara emot.:

1.      Skattesänkningar: Värnskatten har tagits bort, resultat är att höginkomsttagare får mer i plånboken.

2.      Arbetsförmedlingen görs om och ska privatiseras delvis. Resultat är kaos och en havererad arbetsmarknadspolitik.

3.      LAS utreds och en antifacklig politik med allt fler undantag från turordningsreglerna införs. Den antifackliga politiken splittrar LO, och fackens ställning försvagas högst märkbart genom separatavtal kring LAS-frågan med kommunal och metall.

4.      Rabatter för arbetsgivarna införs om de anställer ungdomar. Ett försök som av Löfven tidigare beskrevs som rån av allmänna medel, nu hör vi inga sådana tongångar.

5.      Mm

Vill S driva en radikalare politik som gynnar jämlikhet, så finns det bara ett parti, som de ska vända sig till, dvs Vänsterpartiet. Alternativen förskräcker!

Thomas Lundberg, Ordförande Vänsterpartiet Kramfors